På mitt rehabställe ska jag stöttas och få hjälp i "livet", men eftersom jag alltid leker Fröken Duktig är det mer som om jag jobbar där och det krävs mer av mej än alla andra. Jag tror att dom tom ifrågasätter vad jag gör där när jag är så effektiv, klarar allt och gör allt.
Det är helt mitt eget fel...
Men jag klarar inte allt. Just nu inget känns det som...
I onsdags var min HL på mej som fan och gav mej ansvar, uppgifter och saker att göra. Hela mitt psyke låste sig. Jag ringde min Fru som förstår men inte kan hjälpa.
Jag hade ett enda viktigt samtal att ringa samma dag men iom att jag står utan back up, måste fixa allt själv och inte får ngn hjälp alls låser jag mej så totalt. Ett samtal som egentligen inte ens borde vara jobbigt. Ngt som jag hade haft avklarat i sömnen om pressen inte va så stor.
Har jag sumpat min chans nu?
Paniken bubblar i mej.
Jag ska till rehab imorron utan att ha ringt det där viktiga samtalet. Hur ska jag förklara mej? Jag är ju starka, duktiga jag som kan allt!
Jag vill ställa mej och skrika rakt ut. "Jag orkar inte mer! Hj'älp mej för fan, jag druknar här borta. Jag vet inte hur jag ska överleva livet?"
För så är det fortfarande: Jag vet inte om jag orkar mer. Eller ens vill.
Frun säger: "Säg vad du säger till mej.", men Duktiga Jag måste hålla min mask.
Jag hatar min mask och rustning.
Ångest, ångest, ångest över livet.
Jag pallar inte mer om det ska vara så här.Vill kramas med min familj, det enda som betyder ngt just nu.
Om en vecka kommer Bästa Vännen till Sthlm för begravningen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kanske skriva ut det som står i det här inlägget och lämna fram det?
Skicka en kommentar