onsdag 14 augusti 2013

Fixar, trixar och donar utan resultat

Sätter mej på idiotjobbet med personal som säger: "Du ser ledsen ut", tar mej åt sidan och jag gråter floder. Jag har sjuk ångest över begravningen som jag inte vill gå på på fredag. Vill INTE alls.

Ngnstans.
Men jag måste.

Igår grät jag massor i Mannens famn och han säger att det är bra att gråta.
Jag VET men jag är trött på att gråta. Sjukt trött!

Jobbar åtta timmar med mina älskade hundar som ger mej lite ångestlidring men inte som dom brukar idag. Är less och trött. Ända in i själen. Igen!

Kan ngn skjuta mej i hvudet?

Imorron kommer bästa vännen och till  fredag är jag allt han vill att jag ska vara.

Livet, du är lite halvfittigt....

söndag 11 augusti 2013

Vill inte mer

om jag ändå hade tabletter idag...

OM gör rätt

Jag vill säga förlåt för alla sanningar jag sa igår.
Jag vill säga att det bara var för att jag är sårad som jag gjorde det dumma jag gjorde.
Jag vill säga att jag bara vill vara med honom.
Jag vill säga att jag älskar honom.
Jag vill vara där han är var det än må vara...

Men jag är smartare än så. Han är inte värd det.
Saknar istället.

Det är en kväll med Linus och saker jag förhoppningsvis inte ångrar imorron.

lördag 10 augusti 2013

Saker man gör?

Min lilla familj kom igår och jag lättar mitt hjärta för Mannen / Exet / Pundet i tron om ngn slags föståelse från honom.
Jag är dum!
En timme fick jag innan han kvart i elva på kvällen var "tyungen att gå hem och städa".
"Snälla, lämna mej inte nu.. Snälla! Kan du bara en enda gång göra mej till ditt prio..?"

Han lämnar mej. Så klart. Som han alltid gör när jag behöver honom / ngn eller är ledsen.
Jag är ju korkad.
Jag borde veta bättre efter fem år...

Min Ängel, Nya vännen hör av sig, jag snorar och gråter och hon kommer och tröstar. Precis när hon kommit hör Pundet av sig igen och vill komma.
"Tyvärr, jag har nu rödvin och annat sällskap."

Jag och Nya Vännen sätter en av våra heta lammköttskompisar och hans hundar i en taxi och det blir massa mer alkohol i form av rom och sen en pipa av Ubbes röka.
Kaoset är ett faktum och kl Tidig Morron hamnar vi i säng alla tre. Inget planerat från min och NVs sida även om Lammkött kanske tror det. Han var förvånad och men mkt nöjd.
Idag har NV, som har sambo, haft sjuk ångest medan jag nästan vill slänga det i ansiktet på Pundet (som vill ses ikväll trots att han var en idiot igår).
"Är du en fitta så kan jag ha sex med vem / vilka fan jag vill!"
Fast det kommer jag inte berätta så klart...

Jag kom inte iväg till jobbet och ångesten växer.

Varför misshandlar jag alltid mej själv som fan när jag mår dåligt?
En jättefylla och trekant med NV och LK är så inte rätt väg att gå vid ångest?

Ja, ja inte mkt jag kan göra åt det nu...


Ja du Livet, du slutar aldrig överraska...

torsdag 8 augusti 2013

Orustad

På mitt rehabställe ska jag stöttas och få hjälp i "livet", men eftersom jag alltid leker Fröken Duktig är det mer som om jag jobbar där och det krävs mer av mej än alla andra. Jag tror att dom tom ifrågasätter vad jag gör där när jag är så effektiv, klarar allt och gör allt.
Det är helt mitt eget fel...
Men jag klarar inte allt. Just nu inget känns det som...

I onsdags var min HL på mej som fan och gav mej ansvar, uppgifter och saker att göra. Hela mitt psyke låste sig. Jag ringde min Fru som förstår men inte kan hjälpa.
Jag hade ett enda viktigt samtal att ringa samma dag men iom att jag står utan back up, måste fixa allt själv och inte får ngn hjälp alls låser jag mej så totalt. Ett samtal som egentligen inte ens borde vara jobbigt. Ngt som jag hade haft avklarat i sömnen om pressen inte va så stor.
Har jag sumpat min chans nu?

Paniken bubblar i mej.
Jag ska till rehab imorron utan att ha ringt det där viktiga samtalet. Hur ska jag förklara mej? Jag är ju starka, duktiga jag som kan allt!

Jag vill ställa mej och skrika rakt ut. "Jag orkar inte mer! Hj'älp mej för fan, jag druknar här borta. Jag vet inte hur jag ska överleva livet?"

För så är det fortfarande: Jag vet inte om jag orkar mer. Eller ens vill.

Frun säger: "Säg vad du säger till mej.", men Duktiga Jag måste hålla min mask.

Jag hatar min mask och rustning.

Ångest, ångest, ångest över livet.
Jag pallar inte mer om det ska vara så här.Vill kramas med min familj, det enda som betyder ngt just nu.

Om en vecka kommer Bästa Vännen till Sthlm för begravningen... 

torsdag 25 juli 2013

tisdag 23 juli 2013

Damn you!

Jag satt uppe sent och fb-messade med en Bästa Vän som är disktrasa och som jag oroar mej för som fan. "Jag är bara tom", skriver han.
Konstiga saker om Crickes död uppdagades även om jag egentligen inte får veta så mkt. Men det är ju typiskt bästa vännen: Han ska vara lite speciell, MKT dramatisk och vägra berätta allt som om det vore en stor stadshemlighet. Jag förstår inte den grejjen...
Förmodligen kommer jag att gå på begravningen, om inte annat för att hålla BV i handen.

Jag var död när jag vaknade runt TOLV på dagen efter att ha gråtit mej sönder under natten. Jag kände mej bakis och min kropp bara vägrade att funka: "Låt mej stanna här i sängen!"

Jag var på jobbet igår och det gick under omständigheterna bra. Ingen skällde på mej för att jag inte var där förra veckan och min HL sa: "Det är tungt nu va?"
Och så var Dave en hjälte och räddade mitt skinn lite. Tack!
Det blev några gråtattacker under rökpaus och kontorsjobb. Men i smyg.

Mina två bästa vänner har förlorat ngn i sin familj (tillika mina vänner) på lika många månader och det är så svårt att säga och göra rätt. Vara stark när ingen annan är det.
Jag om ngn borde ju veta hur man ska agera vid dödsfall. Jag har ingen aning.

Livet (Döden), vad håller du på med? Låt mej och mina vänner vara!