Jag vet rent logiskt att jag mår skit och pannkaka just nu för att kontrasten mellan må massa bra och sen bli lite misshandlad av livet är så stor, men jag är tillbaka till "Hej Livet, vill du verkligen att jag ska kasta mej från en bro?"
Det är tungt, tungt, tungt.
Att göra slut med HUH var hårt och tog ifrån mej så mkt. Jag saknar mitt jobb. Jag är inte hel utan det. Trots att jag har tusen hundar oftast, konstant kontakt med huh-kollegor och kan gå över till FF om jag skulle vilja jobba ideellt igen så saknar jag. HUH var min bebis.
Ngn sa att den tiden det tar att komma över en kärlek är hälften av den tiden man tillbringade tillsammans. Drygt ett år kvar alltså?
Larsson gick och dog den jäveln. Jag fick veta genom ett sms: "Larsson är död"
Begravningen var tuff men med mkt kärlek! Släkt och vänner fulgrät under minnesstunden innan vi vänner lämnade tillställningen efteråt för att hedra Larsson a la Larsson-style i Tanto. Sen kväll kom jag hem i taxi till Kollektivet och grät i ngns famn. Totalt utmattad. Dränerad på energi och känslor.
Cricke gick och dog den jäveln. För 11 dagar sen i en fyllecell. Bara så. "Slutade andas", heter det men vi väntar på obuktion.
Jag fick veta genom ett meddelande på FB: Cricke är död"
Begravningen är den 15:e aug och då kommer Jocken från Gbg för att bo hos mej. Vet inte om jag följer med på begravningen. Vet inte om det är min plats att vara på trots att jag pratade med honom bara 2 dagar innan han dog.
Jag sitter i en ekonomisk sits som är ohållbar. En privat skuld på 10,000 hänger över mej samtidigt som konofogden knackat på.
Den privat mest ont i magen. Ger ångest.
Kronofogden handlade bara om 36 spänn (betald så klart) men rädslan för en "prick" är stor. Då är man rökt!
Samma dag Cricke dog dök jag inte upp på AF-rehab. Meddelade dagen efter att jag kanske inte skulle göra det men åkte dit för att sätta mej på en stol och bara gråta. Dom förstod tror jag.
Hela den här veckan har jag varit hemmma utan att meddela det och är rädd för att jag nu blir utkastad och utan FK-pengar pga det.
Så ja, bron känns lockande.
Idag kom hemlösa Pappa U förbi och fiskade efter boende några dagar men jag är inte på banan för en narkoman boendes här hemma... Jag orkar inte ens med mej själv ju.
Han lockade med droger (Hallå, hur länge har du känt mej? Har jag ngnsin behövt droger under den tiden?) och det lämnades "skitbra röka" hos mej. Vad jag nu ska med det till...
Och efter att knarkat bort sig själv under ngn vecka skriver Pundet (fd Mannen) igår: "Jag har inget att göra, vill du inte ha lite sällskap"
Mitt svar: " 'Hej Emma, jag ber om ursäkt för hur jag behandlar dej alltsom oftast. Jag saknar dej.' vore smartare. - - -"
Han är bannlyst här när han pundar och får då bo hos sin tjackexfru.
BRA SAK: jag har låst min balkong och folk kan inte längre kliva rakt in i lägenheten om balkongdörren står öppen. Bästa jag gjort på länge och som besparat mej många problem på senaste.
Bara Pundet, den där utan gränser, är så fräck att han hoppar över och går in ändå. Inte överraskad...
Hej, hej bron.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar