söndag 21 juli 2013

Livet fittar sig

Jag vet rent logiskt att jag mår skit och pannkaka just nu för att kontrasten mellan må massa bra och sen bli lite misshandlad av livet är så stor, men jag är tillbaka till "Hej Livet, vill du verkligen att jag ska kasta mej från en bro?"

Det är tungt, tungt, tungt.

Att göra slut med HUH var hårt och tog ifrån mej så mkt. Jag saknar mitt jobb. Jag är inte hel utan det. Trots att jag har tusen hundar oftast, konstant kontakt med huh-kollegor och kan gå över till FF om jag skulle vilja jobba ideellt igen så saknar jag. HUH var min bebis.
Ngn sa att den tiden det tar att komma över en kärlek är hälften av den tiden man tillbringade tillsammans. Drygt ett år kvar alltså?

Larsson gick och dog den jäveln. Jag fick veta genom ett sms: "Larsson är död"
Begravningen var tuff men med mkt kärlek! Släkt och vänner fulgrät under minnesstunden innan vi vänner lämnade tillställningen efteråt för att hedra Larsson a la Larsson-style i Tanto. Sen kväll kom jag hem i taxi till Kollektivet och grät i ngns famn. Totalt utmattad. Dränerad på energi och känslor.

Cricke gick och dog den jäveln. För 11 dagar sen i en fyllecell. Bara så. "Slutade andas", heter det men vi väntar på obuktion.
Jag fick veta genom ett meddelande på FB: Cricke är död"
Begravningen är den 15:e aug och då kommer Jocken från Gbg för att bo hos mej. Vet inte om jag följer med på begravningen. Vet inte om det är min plats att vara på trots att jag pratade med honom bara 2 dagar innan han dog.

Jag sitter i en ekonomisk sits som är ohållbar. En privat skuld på 10,000 hänger över mej samtidigt som konofogden knackat på.
Den privat mest ont i magen. Ger ångest.
Kronofogden handlade bara om 36 spänn (betald så klart) men rädslan för en "prick" är stor. Då är man rökt!

Samma dag Cricke dog dök jag inte upp på AF-rehab. Meddelade dagen efter att jag kanske inte skulle göra det men åkte dit för att sätta mej på en stol och bara gråta. Dom förstod tror jag.
Hela den här veckan har jag varit hemmma utan att meddela det och är rädd för att jag nu blir utkastad och utan FK-pengar pga det.

Så ja, bron känns lockande.

Idag kom hemlösa Pappa U förbi och fiskade efter boende några dagar men jag är inte på banan för en narkoman boendes här hemma... Jag orkar inte ens med mej själv ju.
Han lockade med droger (Hallå, hur länge har du känt mej? Har jag ngnsin behövt droger under den tiden?) och det lämnades "skitbra röka" hos mej. Vad jag nu ska med det till...

Och efter att knarkat bort sig själv under ngn vecka skriver Pundet (fd Mannen) igår: "Jag har inget att göra, vill du inte ha lite sällskap"
Mitt svar: " 'Hej Emma, jag ber om ursäkt för hur jag behandlar dej alltsom oftast. Jag saknar dej.' vore smartare. - - -"
Han är bannlyst här när han pundar och får då bo hos sin tjackexfru.

BRA SAK: jag har låst min balkong och folk kan inte längre kliva rakt in i lägenheten om balkongdörren står öppen. Bästa jag gjort på länge och som besparat mej många problem på senaste.
Bara Pundet, den där utan gränser, är så fräck att han hoppar över och går in ändå. Inte överraskad...

Hej, hej bron. 

söndag 14 juli 2013

P2

I need you tonight...

hudlös

det är så mkt som händer.

För många dör och jag står här i livet hudlös utan den egentliga rätten att sörja. Jag gråter utan att ha rätt att göra det. Jag bryter ihop utan att det är min rättighet.
Mina knän sviktar, slutar att fungera, får mej att hamna i en hög på golvet.

Jag sörjer de döda utan att ha rätten att egentligen att göra det. Dom var ju inte mina vänner i första hand utan andras som sörjer mer.
Jag står stark! tills jag är ensam och mina knän viker sig. Ligger i en hög på golvet...


Aldrig har jag varit så ensam i min sorg där jag inte "får" känna.

Vill skriva så mkt, klarar så lite. Är så ensam. 

I´m going insane...

Cricke, tack för allt.
Du lixom alla andra som dör för tidigt var för väl vackra för den här världen? Om du visste hur jag sörjer dej. Trots att det inte är min rätt. Jag lovar att ta han om vår J och din Diesel. Sov gott. För alltid.

söndag 9 juni 2013

Jävla Världen!

Jag har hamnat i ngn slags svacka där jag är deppig och trött och inget känns bra. Jag vill inte göra ett skit men tvingar mej jobba hund, träffa vänner, vara social medan det enda jag vill göra är att krypa ner under en sten.

*Bakslaget med HS spelar in. Dom gav mej aldrig en chans...

* Likaså avslutet med HUH som först nu kommit ikapp mej. Vem är jag nu många år senare utan att vara en av dom? Jag VAR ju HUH. Levde och andades HUH.

* Larssons död och Erikas faktiskt totala psykbryt iom detsamma är jobbigt. Hon mår skit och när hon gör det så jag detsamma. Plus att Larsson ta mej fan är död! Jävla Larsson...

* Stressen från alla håll iom "jobb". Det går inte en enda dag utan att jag har måsten; dels med IH och oftast med andras hundar PÅ det. Det känns som jag alltid är på språng ngnstans för att fixa och trixa / eller väntar på folk och hundar som aldrig är i tid.
Helg finns inte i min värld.

*IH sliter och drar i mej som jag förstått  nu att dom inte gör med ngn annan.

*Diverse psykopater drar i mej. Mordhotar och trackar. När jag äntligen blivit av / kommer överens med Xet och han slutat efter 5 år...

Så jag låser mej totalt nu. Klarar inte att göra ett skit för min egen skull. Jobbar mej blå för andra för att sen vara disktrasa. Jag tog 1000 steg framåt och nu är det kanske inte lika många men iaf 900 steg tillbaka.
Det är sommar, sol och folk är lyckliga. Jag? Inte så mkt...

Det är ngt fel på mej.

tisdag 4 juni 2013

Kanske inte försent?


Jag kontaktar den där trygga famnen och han är som vanligt bäst på alla sätt och vis trots alla år. Han gör mej glad och får mej att skratta, men är nog tveksam inför mina avsikter. Med all rätt!

Jag bjuder ut honom på date men vi får inte ihop det med våra jobbscheman riktigt. Båda har sjukt mkt att göra. Det flörtas, dras gamla internskämt och och plötsligt är  det som ingen tid gått: jag dumpade väl aldrig honom för en narkoman?

Jag har saknat honom under år av tystnad men när vi träffades senast för ca 2 veckor var det som vi sågs bara dagen innan. Han är bara... bäst. Så trygg! Bara att få krypa in i hans stora famn var så skönt.
Jag älskar honom, hans familj, hans vänner och vi har delat så många år ihop.

Kanske är det inte för sent?

Ett mellanspel på 2-3 år betyder väl inget. Right P2?

Man kan alltid försöka, eller hur..?

onsdag 29 maj 2013

Skör, ensam och utnyttjad

Jag är så sårbar just nu. Så ledsen över saker som hänt.
Min hud är som papp. Jag har inte energin att fixa alla dessa saker på en gång.

Jag håller ihop för andras skull. Andra är som är viktigare än mej. Inom mej rasar känslor och panik.

Paniken ligger på lur 24/7. Jag blir påmind och ledsen. Såras av några jag behöver.

Jag vill krypa in i en varm famn som jag vet inte sviker men är rädd för ett "det är för sent OM!".

Känner mej så ensam och utan ngn att hålla fast vid.