Sätter mej på idiotjobbet med personal som säger: "Du ser ledsen ut", tar mej åt sidan och jag gråter floder. Jag har sjuk ångest över begravningen som jag inte vill gå på på fredag. Vill INTE alls.
Ngnstans.
Men jag måste.
Igår grät jag massor i Mannens famn och han säger att det är bra att gråta.
Jag VET men jag är trött på att gråta. Sjukt trött!
Jobbar åtta timmar med mina älskade hundar som ger mej lite ångestlidring men inte som dom brukar idag. Är less och trött. Ända in i själen. Igen!
Kan ngn skjuta mej i hvudet?
Imorron kommer bästa vännen och till fredag är jag allt han vill att jag ska vara.
Livet, du är lite halvfittigt....
onsdag 14 augusti 2013
söndag 11 augusti 2013
OM gör rätt
Jag vill säga förlåt för alla sanningar jag sa igår.
Jag vill säga att det bara var för att jag är sårad som jag gjorde det dumma jag gjorde.
Jag vill säga att jag bara vill vara med honom.
Jag vill säga att jag älskar honom.
Jag vill vara där han är var det än må vara...
Men jag är smartare än så. Han är inte värd det.
Saknar istället.
Det är en kväll med Linus och saker jag förhoppningsvis inte ångrar imorron.
Jag vill säga att det bara var för att jag är sårad som jag gjorde det dumma jag gjorde.
Jag vill säga att jag bara vill vara med honom.
Jag vill säga att jag älskar honom.
Jag vill vara där han är var det än må vara...
Men jag är smartare än så. Han är inte värd det.
Saknar istället.
Det är en kväll med Linus och saker jag förhoppningsvis inte ångrar imorron.
lördag 10 augusti 2013
Saker man gör?
Min lilla familj kom igår och jag lättar mitt hjärta för Mannen / Exet / Pundet i tron om ngn slags föståelse från honom.
Jag är dum!
En timme fick jag innan han kvart i elva på kvällen var "tyungen att gå hem och städa".
"Snälla, lämna mej inte nu.. Snälla! Kan du bara en enda gång göra mej till ditt prio..?"
Han lämnar mej. Så klart. Som han alltid gör när jag behöver honom / ngn eller är ledsen.
Jag är ju korkad.
Jag borde veta bättre efter fem år...
Min Ängel, Nya vännen hör av sig, jag snorar och gråter och hon kommer och tröstar. Precis när hon kommit hör Pundet av sig igen och vill komma.
"Tyvärr, jag har nu rödvin och annat sällskap."
Jag och Nya Vännen sätter en av våra heta lammköttskompisar och hans hundar i en taxi och det blir massa mer alkohol i form av rom och sen en pipa av Ubbes röka.
Kaoset är ett faktum och kl Tidig Morron hamnar vi i säng alla tre. Inget planerat från min och NVs sida även om Lammkött kanske tror det. Han var förvånad och men mkt nöjd.
Idag har NV, som har sambo, haft sjuk ångest medan jag nästan vill slänga det i ansiktet på Pundet (som vill ses ikväll trots att han var en idiot igår).
"Är du en fitta så kan jag ha sex med vem / vilka fan jag vill!"
Fast det kommer jag inte berätta så klart...
Jag kom inte iväg till jobbet och ångesten växer.
Varför misshandlar jag alltid mej själv som fan när jag mår dåligt?
En jättefylla och trekant med NV och LK är så inte rätt väg att gå vid ångest?
Ja, ja inte mkt jag kan göra åt det nu...
Ja du Livet, du slutar aldrig överraska...
Jag är dum!
En timme fick jag innan han kvart i elva på kvällen var "tyungen att gå hem och städa".
"Snälla, lämna mej inte nu.. Snälla! Kan du bara en enda gång göra mej till ditt prio..?"
Han lämnar mej. Så klart. Som han alltid gör när jag behöver honom / ngn eller är ledsen.
Jag är ju korkad.
Jag borde veta bättre efter fem år...
Min Ängel, Nya vännen hör av sig, jag snorar och gråter och hon kommer och tröstar. Precis när hon kommit hör Pundet av sig igen och vill komma.
"Tyvärr, jag har nu rödvin och annat sällskap."
Jag och Nya Vännen sätter en av våra heta lammköttskompisar och hans hundar i en taxi och det blir massa mer alkohol i form av rom och sen en pipa av Ubbes röka.
Kaoset är ett faktum och kl Tidig Morron hamnar vi i säng alla tre. Inget planerat från min och NVs sida även om Lammkött kanske tror det. Han var förvånad och men mkt nöjd.
Idag har NV, som har sambo, haft sjuk ångest medan jag nästan vill slänga det i ansiktet på Pundet (som vill ses ikväll trots att han var en idiot igår).
"Är du en fitta så kan jag ha sex med vem / vilka fan jag vill!"
Fast det kommer jag inte berätta så klart...
Jag kom inte iväg till jobbet och ångesten växer.
Varför misshandlar jag alltid mej själv som fan när jag mår dåligt?
En jättefylla och trekant med NV och LK är så inte rätt väg att gå vid ångest?
Ja, ja inte mkt jag kan göra åt det nu...
Ja du Livet, du slutar aldrig överraska...
torsdag 8 augusti 2013
Orustad
På mitt rehabställe ska jag stöttas och få hjälp i "livet", men eftersom jag alltid leker Fröken Duktig är det mer som om jag jobbar där och det krävs mer av mej än alla andra. Jag tror att dom tom ifrågasätter vad jag gör där när jag är så effektiv, klarar allt och gör allt.
Det är helt mitt eget fel...
Men jag klarar inte allt. Just nu inget känns det som...
I onsdags var min HL på mej som fan och gav mej ansvar, uppgifter och saker att göra. Hela mitt psyke låste sig. Jag ringde min Fru som förstår men inte kan hjälpa.
Jag hade ett enda viktigt samtal att ringa samma dag men iom att jag står utan back up, måste fixa allt själv och inte får ngn hjälp alls låser jag mej så totalt. Ett samtal som egentligen inte ens borde vara jobbigt. Ngt som jag hade haft avklarat i sömnen om pressen inte va så stor.
Har jag sumpat min chans nu?
Paniken bubblar i mej.
Jag ska till rehab imorron utan att ha ringt det där viktiga samtalet. Hur ska jag förklara mej? Jag är ju starka, duktiga jag som kan allt!
Jag vill ställa mej och skrika rakt ut. "Jag orkar inte mer! Hj'älp mej för fan, jag druknar här borta. Jag vet inte hur jag ska överleva livet?"
För så är det fortfarande: Jag vet inte om jag orkar mer. Eller ens vill.
Frun säger: "Säg vad du säger till mej.", men Duktiga Jag måste hålla min mask.
Jag hatar min mask och rustning.
Ångest, ångest, ångest över livet.
Jag pallar inte mer om det ska vara så här.Vill kramas med min familj, det enda som betyder ngt just nu.
Om en vecka kommer Bästa Vännen till Sthlm för begravningen...
Det är helt mitt eget fel...
Men jag klarar inte allt. Just nu inget känns det som...
I onsdags var min HL på mej som fan och gav mej ansvar, uppgifter och saker att göra. Hela mitt psyke låste sig. Jag ringde min Fru som förstår men inte kan hjälpa.
Jag hade ett enda viktigt samtal att ringa samma dag men iom att jag står utan back up, måste fixa allt själv och inte får ngn hjälp alls låser jag mej så totalt. Ett samtal som egentligen inte ens borde vara jobbigt. Ngt som jag hade haft avklarat i sömnen om pressen inte va så stor.
Har jag sumpat min chans nu?
Paniken bubblar i mej.
Jag ska till rehab imorron utan att ha ringt det där viktiga samtalet. Hur ska jag förklara mej? Jag är ju starka, duktiga jag som kan allt!
Jag vill ställa mej och skrika rakt ut. "Jag orkar inte mer! Hj'älp mej för fan, jag druknar här borta. Jag vet inte hur jag ska överleva livet?"
För så är det fortfarande: Jag vet inte om jag orkar mer. Eller ens vill.
Frun säger: "Säg vad du säger till mej.", men Duktiga Jag måste hålla min mask.
Jag hatar min mask och rustning.
Ångest, ångest, ångest över livet.
Jag pallar inte mer om det ska vara så här.Vill kramas med min familj, det enda som betyder ngt just nu.
Om en vecka kommer Bästa Vännen till Sthlm för begravningen...
torsdag 25 juli 2013
tisdag 23 juli 2013
Damn you!
Jag satt uppe sent och fb-messade med en Bästa Vän som är disktrasa och som jag oroar mej för som fan. "Jag är bara tom", skriver han.
Konstiga saker om Crickes död uppdagades även om jag egentligen inte får veta så mkt. Men det är ju typiskt bästa vännen: Han ska vara lite speciell, MKT dramatisk och vägra berätta allt som om det vore en stor stadshemlighet. Jag förstår inte den grejjen...
Förmodligen kommer jag att gå på begravningen, om inte annat för att hålla BV i handen.
Jag var död när jag vaknade runt TOLV på dagen efter att ha gråtit mej sönder under natten. Jag kände mej bakis och min kropp bara vägrade att funka: "Låt mej stanna här i sängen!"
Jag var på jobbet igår och det gick under omständigheterna bra. Ingen skällde på mej för att jag inte var där förra veckan och min HL sa: "Det är tungt nu va?"
Och så var Dave en hjälte och räddade mitt skinn lite. Tack!
Det blev några gråtattacker under rökpaus och kontorsjobb. Men i smyg.
Mina två bästa vänner har förlorat ngn i sin familj (tillika mina vänner) på lika många månader och det är så svårt att säga och göra rätt. Vara stark när ingen annan är det.
Jag om ngn borde ju veta hur man ska agera vid dödsfall. Jag har ingen aning.
Livet (Döden), vad håller du på med? Låt mej och mina vänner vara!
Konstiga saker om Crickes död uppdagades även om jag egentligen inte får veta så mkt. Men det är ju typiskt bästa vännen: Han ska vara lite speciell, MKT dramatisk och vägra berätta allt som om det vore en stor stadshemlighet. Jag förstår inte den grejjen...
Förmodligen kommer jag att gå på begravningen, om inte annat för att hålla BV i handen.
Jag var död när jag vaknade runt TOLV på dagen efter att ha gråtit mej sönder under natten. Jag kände mej bakis och min kropp bara vägrade att funka: "Låt mej stanna här i sängen!"
Jag var på jobbet igår och det gick under omständigheterna bra. Ingen skällde på mej för att jag inte var där förra veckan och min HL sa: "Det är tungt nu va?"
Och så var Dave en hjälte och räddade mitt skinn lite. Tack!
Det blev några gråtattacker under rökpaus och kontorsjobb. Men i smyg.
Mina två bästa vänner har förlorat ngn i sin familj (tillika mina vänner) på lika många månader och det är så svårt att säga och göra rätt. Vara stark när ingen annan är det.
Jag om ngn borde ju veta hur man ska agera vid dödsfall. Jag har ingen aning.
Livet (Döden), vad håller du på med? Låt mej och mina vänner vara!
söndag 21 juli 2013
Livet fittar sig
Jag vet rent logiskt att jag mår skit och pannkaka just nu för att kontrasten mellan må massa bra och sen bli lite misshandlad av livet är så stor, men jag är tillbaka till "Hej Livet, vill du verkligen att jag ska kasta mej från en bro?"
Det är tungt, tungt, tungt.
Att göra slut med HUH var hårt och tog ifrån mej så mkt. Jag saknar mitt jobb. Jag är inte hel utan det. Trots att jag har tusen hundar oftast, konstant kontakt med huh-kollegor och kan gå över till FF om jag skulle vilja jobba ideellt igen så saknar jag. HUH var min bebis.
Ngn sa att den tiden det tar att komma över en kärlek är hälften av den tiden man tillbringade tillsammans. Drygt ett år kvar alltså?
Larsson gick och dog den jäveln. Jag fick veta genom ett sms: "Larsson är död"
Begravningen var tuff men med mkt kärlek! Släkt och vänner fulgrät under minnesstunden innan vi vänner lämnade tillställningen efteråt för att hedra Larsson a la Larsson-style i Tanto. Sen kväll kom jag hem i taxi till Kollektivet och grät i ngns famn. Totalt utmattad. Dränerad på energi och känslor.
Cricke gick och dog den jäveln. För 11 dagar sen i en fyllecell. Bara så. "Slutade andas", heter det men vi väntar på obuktion.
Jag fick veta genom ett meddelande på FB: Cricke är död"
Begravningen är den 15:e aug och då kommer Jocken från Gbg för att bo hos mej. Vet inte om jag följer med på begravningen. Vet inte om det är min plats att vara på trots att jag pratade med honom bara 2 dagar innan han dog.
Jag sitter i en ekonomisk sits som är ohållbar. En privat skuld på 10,000 hänger över mej samtidigt som konofogden knackat på.
Den privat mest ont i magen. Ger ångest.
Kronofogden handlade bara om 36 spänn (betald så klart) men rädslan för en "prick" är stor. Då är man rökt!
Samma dag Cricke dog dök jag inte upp på AF-rehab. Meddelade dagen efter att jag kanske inte skulle göra det men åkte dit för att sätta mej på en stol och bara gråta. Dom förstod tror jag.
Hela den här veckan har jag varit hemmma utan att meddela det och är rädd för att jag nu blir utkastad och utan FK-pengar pga det.
Så ja, bron känns lockande.
Idag kom hemlösa Pappa U förbi och fiskade efter boende några dagar men jag är inte på banan för en narkoman boendes här hemma... Jag orkar inte ens med mej själv ju.
Han lockade med droger (Hallå, hur länge har du känt mej? Har jag ngnsin behövt droger under den tiden?) och det lämnades "skitbra röka" hos mej. Vad jag nu ska med det till...
Och efter att knarkat bort sig själv under ngn vecka skriver Pundet (fd Mannen) igår: "Jag har inget att göra, vill du inte ha lite sällskap"
Mitt svar: " 'Hej Emma, jag ber om ursäkt för hur jag behandlar dej alltsom oftast. Jag saknar dej.' vore smartare. - - -"
Han är bannlyst här när han pundar och får då bo hos sin tjackexfru.
BRA SAK: jag har låst min balkong och folk kan inte längre kliva rakt in i lägenheten om balkongdörren står öppen. Bästa jag gjort på länge och som besparat mej många problem på senaste.
Bara Pundet, den där utan gränser, är så fräck att han hoppar över och går in ändå. Inte överraskad...
Hej, hej bron.
Det är tungt, tungt, tungt.
Att göra slut med HUH var hårt och tog ifrån mej så mkt. Jag saknar mitt jobb. Jag är inte hel utan det. Trots att jag har tusen hundar oftast, konstant kontakt med huh-kollegor och kan gå över till FF om jag skulle vilja jobba ideellt igen så saknar jag. HUH var min bebis.
Ngn sa att den tiden det tar att komma över en kärlek är hälften av den tiden man tillbringade tillsammans. Drygt ett år kvar alltså?
Larsson gick och dog den jäveln. Jag fick veta genom ett sms: "Larsson är död"
Begravningen var tuff men med mkt kärlek! Släkt och vänner fulgrät under minnesstunden innan vi vänner lämnade tillställningen efteråt för att hedra Larsson a la Larsson-style i Tanto. Sen kväll kom jag hem i taxi till Kollektivet och grät i ngns famn. Totalt utmattad. Dränerad på energi och känslor.
Cricke gick och dog den jäveln. För 11 dagar sen i en fyllecell. Bara så. "Slutade andas", heter det men vi väntar på obuktion.
Jag fick veta genom ett meddelande på FB: Cricke är död"
Begravningen är den 15:e aug och då kommer Jocken från Gbg för att bo hos mej. Vet inte om jag följer med på begravningen. Vet inte om det är min plats att vara på trots att jag pratade med honom bara 2 dagar innan han dog.
Jag sitter i en ekonomisk sits som är ohållbar. En privat skuld på 10,000 hänger över mej samtidigt som konofogden knackat på.
Den privat mest ont i magen. Ger ångest.
Kronofogden handlade bara om 36 spänn (betald så klart) men rädslan för en "prick" är stor. Då är man rökt!
Samma dag Cricke dog dök jag inte upp på AF-rehab. Meddelade dagen efter att jag kanske inte skulle göra det men åkte dit för att sätta mej på en stol och bara gråta. Dom förstod tror jag.
Hela den här veckan har jag varit hemmma utan att meddela det och är rädd för att jag nu blir utkastad och utan FK-pengar pga det.
Så ja, bron känns lockande.
Idag kom hemlösa Pappa U förbi och fiskade efter boende några dagar men jag är inte på banan för en narkoman boendes här hemma... Jag orkar inte ens med mej själv ju.
Han lockade med droger (Hallå, hur länge har du känt mej? Har jag ngnsin behövt droger under den tiden?) och det lämnades "skitbra röka" hos mej. Vad jag nu ska med det till...
Och efter att knarkat bort sig själv under ngn vecka skriver Pundet (fd Mannen) igår: "Jag har inget att göra, vill du inte ha lite sällskap"
Mitt svar: " 'Hej Emma, jag ber om ursäkt för hur jag behandlar dej alltsom oftast. Jag saknar dej.' vore smartare. - - -"
Han är bannlyst här när han pundar och får då bo hos sin tjackexfru.
BRA SAK: jag har låst min balkong och folk kan inte längre kliva rakt in i lägenheten om balkongdörren står öppen. Bästa jag gjort på länge och som besparat mej många problem på senaste.
Bara Pundet, den där utan gränser, är så fräck att han hoppar över och går in ändå. Inte överraskad...
Hej, hej bron.
söndag 14 juli 2013
hudlös
det är så mkt som händer.
För många dör och jag står här i livet hudlös utan den egentliga rätten att sörja. Jag gråter utan att ha rätt att göra det. Jag bryter ihop utan att det är min rättighet.
Mina knän sviktar, slutar att fungera, får mej att hamna i en hög på golvet.
Jag sörjer de döda utan att ha rätten att egentligen att göra det. Dom var ju inte mina vänner i första hand utan andras som sörjer mer.
Jag står stark! tills jag är ensam och mina knän viker sig. Ligger i en hög på golvet...
Aldrig har jag varit så ensam i min sorg där jag inte "får" känna.
Vill skriva så mkt, klarar så lite. Är så ensam.
I´m going insane...
Cricke, tack för allt.
Du lixom alla andra som dör för tidigt var för väl vackra för den här världen? Om du visste hur jag sörjer dej. Trots att det inte är min rätt. Jag lovar att ta han om vår J och din Diesel. Sov gott. För alltid.
För många dör och jag står här i livet hudlös utan den egentliga rätten att sörja. Jag gråter utan att ha rätt att göra det. Jag bryter ihop utan att det är min rättighet.
Mina knän sviktar, slutar att fungera, får mej att hamna i en hög på golvet.
Jag sörjer de döda utan att ha rätten att egentligen att göra det. Dom var ju inte mina vänner i första hand utan andras som sörjer mer.
Jag står stark! tills jag är ensam och mina knän viker sig. Ligger i en hög på golvet...
Aldrig har jag varit så ensam i min sorg där jag inte "får" känna.
Vill skriva så mkt, klarar så lite. Är så ensam.
I´m going insane...
Cricke, tack för allt.
Du lixom alla andra som dör för tidigt var för väl vackra för den här världen? Om du visste hur jag sörjer dej. Trots att det inte är min rätt. Jag lovar att ta han om vår J och din Diesel. Sov gott. För alltid.
måndag 10 juni 2013
söndag 9 juni 2013
Jävla Världen!
Jag har hamnat i ngn slags svacka där jag är deppig och trött och inget känns bra. Jag vill inte göra ett skit men tvingar mej jobba hund, träffa vänner, vara social medan det enda jag vill göra är att krypa ner under en sten.
*Bakslaget med HS spelar in. Dom gav mej aldrig en chans...
* Likaså avslutet med HUH som först nu kommit ikapp mej. Vem är jag nu många år senare utan att vara en av dom? Jag VAR ju HUH. Levde och andades HUH.
* Larssons död och Erikas faktiskt totala psykbryt iom detsamma är jobbigt. Hon mår skit och när hon gör det så jag detsamma. Plus att Larsson ta mej fan är död! Jävla Larsson...
* Stressen från alla håll iom "jobb". Det går inte en enda dag utan att jag har måsten; dels med IH och oftast med andras hundar PÅ det. Det känns som jag alltid är på språng ngnstans för att fixa och trixa / eller väntar på folk och hundar som aldrig är i tid.
Helg finns inte i min värld.
*IH sliter och drar i mej som jag förstått nu att dom inte gör med ngn annan.
*Diverse psykopater drar i mej. Mordhotar och trackar. När jag äntligen blivit av / kommer överens med Xet och han slutat efter 5 år...
Så jag låser mej totalt nu. Klarar inte att göra ett skit för min egen skull. Jobbar mej blå för andra för att sen vara disktrasa. Jag tog 1000 steg framåt och nu är det kanske inte lika många men iaf 900 steg tillbaka.
Det är sommar, sol och folk är lyckliga. Jag? Inte så mkt...
Det är ngt fel på mej.
*Bakslaget med HS spelar in. Dom gav mej aldrig en chans...
* Likaså avslutet med HUH som först nu kommit ikapp mej. Vem är jag nu många år senare utan att vara en av dom? Jag VAR ju HUH. Levde och andades HUH.
* Larssons död och Erikas faktiskt totala psykbryt iom detsamma är jobbigt. Hon mår skit och när hon gör det så jag detsamma. Plus att Larsson ta mej fan är död! Jävla Larsson...
* Stressen från alla håll iom "jobb". Det går inte en enda dag utan att jag har måsten; dels med IH och oftast med andras hundar PÅ det. Det känns som jag alltid är på språng ngnstans för att fixa och trixa / eller väntar på folk och hundar som aldrig är i tid.
Helg finns inte i min värld.
*IH sliter och drar i mej som jag förstått nu att dom inte gör med ngn annan.
*Diverse psykopater drar i mej. Mordhotar och trackar. När jag äntligen blivit av / kommer överens med Xet och han slutat efter 5 år...
Så jag låser mej totalt nu. Klarar inte att göra ett skit för min egen skull. Jobbar mej blå för andra för att sen vara disktrasa. Jag tog 1000 steg framåt och nu är det kanske inte lika många men iaf 900 steg tillbaka.
Det är sommar, sol och folk är lyckliga. Jag? Inte så mkt...
Det är ngt fel på mej.
tisdag 4 juni 2013
Kanske inte försent?
Jag kontaktar den där trygga famnen och han är som vanligt bäst på alla sätt och vis trots alla år. Han gör mej glad och får mej att skratta, men är nog tveksam inför mina avsikter. Med all rätt!
Jag bjuder ut honom på date men vi får inte ihop det med våra jobbscheman riktigt. Båda har sjukt mkt att göra. Det flörtas, dras gamla internskämt och och plötsligt är det som ingen tid gått: jag dumpade väl aldrig honom för en narkoman?
Jag har saknat honom under år av tystnad men när vi träffades senast för ca 2 veckor var det som vi sågs bara dagen innan. Han är bara... bäst. Så trygg! Bara att få krypa in i hans stora famn var så skönt.
Jag älskar honom, hans familj, hans vänner och vi har delat så många år ihop.
Kanske är det inte för sent?
Ett mellanspel på 2-3 år betyder väl inget. Right P2?
Man kan alltid försöka, eller hur..?
onsdag 29 maj 2013
Skör, ensam och utnyttjad
Jag är så sårbar just nu. Så ledsen över saker som hänt.
Min hud är som papp. Jag har inte energin att fixa alla dessa saker på en gång.
Jag håller ihop för andras skull. Andra är som är viktigare än mej. Inom mej rasar känslor och panik.
Paniken ligger på lur 24/7. Jag blir påmind och ledsen. Såras av några jag behöver.
Jag vill krypa in i en varm famn som jag vet inte sviker men är rädd för ett "det är för sent OM!".
Känner mej så ensam och utan ngn att hålla fast vid.
Min hud är som papp. Jag har inte energin att fixa alla dessa saker på en gång.
Jag håller ihop för andras skull. Andra är som är viktigare än mej. Inom mej rasar känslor och panik.
Paniken ligger på lur 24/7. Jag blir påmind och ledsen. Såras av några jag behöver.
Jag vill krypa in i en varm famn som jag vet inte sviker men är rädd för ett "det är för sent OM!".
Känner mej så ensam och utan ngn att hålla fast vid.
fredag 10 maj 2013
Larsson är död
Fina, bästa, begåvade, underbara Larsson dog igår av sin diabetes bara 40 år gammal.
När jag vaknade idag hade jag många missade samtal och sen ett meddelande från Frun där det bara står: "Larsson är död" och innan hjärnan hinner reagera så har jag ringt upp henne som bara gråter i mitt öra. Jag minns inte vad vi säger, det enda jag vet är att jag försöker hålla igen tårarna för hennes skull. L var hennes fd sambo, L var hennes X (den enda av hennes män jag ngnsin gillat, trivts med, kommit överens med så bra och ansett vara min vän) och jag anser mej inte ha rätten att sörja riktigt.
Fast Larsson är ju död!
Vi lägger på och jag släpper på spärren och grinar som en tok. Det är ju för fan Larsson som är död! Våran Larsson! Larsson som jag känt i 15 år. Fina bästa, begåvade, underbara Larsson...
Det värsta är nog att han dog helt ensam i sin lägenhet. Polisen bröt sig in imorse då han inte svarat i tele och hittade honom. Förmodligen död sen torsd på dagen.
Det känns så konstigt allting. Larsson är död? Hur kan han vara det? Han är ju... våran.
Jag önskar att jag kunde vara hos min fru nu men avståndet gör att vi rings och pratar istället. Utbyter väldigt liknande tankar och funderingar om det hela. Om inte JAG kan tänka på ngt annat, hur ska det då inte vara för henne?
Larsson är död! Larsson är ta mej fan död...
Jag måste upprepa det igen och igen.
Larsson är död...
Livet, du är orättvis - Larsson älskade ju dej!
tisdag 23 april 2013
Minst tio år är för sent?
Måste blogga för vet inte hur få utlopp för det här annars.
Jag skjuter mej själv i foten på så många sätt just nu men kan inte låta bli. Kan inte låta bli HONOM.
Det kan / kommer aldrig att bli vi eftersom vi gjort allt så bakvänt från början. Vi kommer såra andra om det kommer ut, så vi försöker vara sjukt hemliga. Ett fåtal personer vet om oss och ännu fler misstänker nog?
Hur blev det så här Mr? Och varför igen efter alla dessa tusen år (well, har vi egentligen haft en längre period av "inte oss")?
Du är farlig Mr! Sluta med att vara Du annars kommer det skit sig...
Folk tror att jag fortfarande ligger med Xet vilket jag inte gjort på MINST ett halvår trots att han bott här, vi levt ihop och jag älskar honom på det där speciella sättet jag alltid kommer göra.
Det är kanske bra att folk tror det för då får jag vara ifred i det nya (nygamla).
Men jobbigt är det att smyga. Jag vill bara våldta denna karl som pratar om kärlek. Jag vill till honom nu men det funkar inte så. Vackra man, kan vi inte byta förort / stad? Flytta till Långtbortistan?
Nej, jag är inte kär. Än. Tror jag? Men fin är han denna där som jag vilat ögonen på i för många år.
VA FAN!
Jag skjuter mej själv i foten på så många sätt just nu men kan inte låta bli. Kan inte låta bli HONOM.
Det kan / kommer aldrig att bli vi eftersom vi gjort allt så bakvänt från början. Vi kommer såra andra om det kommer ut, så vi försöker vara sjukt hemliga. Ett fåtal personer vet om oss och ännu fler misstänker nog?
Hur blev det så här Mr? Och varför igen efter alla dessa tusen år (well, har vi egentligen haft en längre period av "inte oss")?
Du är farlig Mr! Sluta med att vara Du annars kommer det skit sig...
Folk tror att jag fortfarande ligger med Xet vilket jag inte gjort på MINST ett halvår trots att han bott här, vi levt ihop och jag älskar honom på det där speciella sättet jag alltid kommer göra.
Det är kanske bra att folk tror det för då får jag vara ifred i det nya (nygamla).
Men jobbigt är det att smyga. Jag vill bara våldta denna karl som pratar om kärlek. Jag vill till honom nu men det funkar inte så. Vackra man, kan vi inte byta förort / stad? Flytta till Långtbortistan?
Nej, jag är inte kär. Än. Tror jag? Men fin är han denna där som jag vilat ögonen på i för många år.
VA FAN!
måndag 4 mars 2013
112 igen
Fick ringa 112 åt Xet tillslut efter hans misslyckde försök att ta hand om sig själv och sitt ben. Precis lämnat av honom i ambulansen...
fredag 1 mars 2013
onsdag 27 februari 2013
Det vet ni
Vad som än sker i mitt liv så är Xet och Fido min familj på ngt tokigt (totalt sjukt) sätt. När dom väl kommer hit igen - om det så gått ett år / några månader / veckor eller bara dagar - så släpper jag allt. Offrar allt. Slänger bort det jag inte borde. Jag faller tillbaka i samma gamla mönster som är så svåra att bryta efter 5 år.
Jag älskar de mina. Kanske Fido mer än Xet men jo... Jag älskar dom.
Jag ligger som i en jävligt tajt sovsäck gjord av deras kroppar på nätterna. Fido på mattes hals och Xet med armar och ben lindade runt mej. Så nära. För nära? Jag känner trygghet där och då med dom. Hemtam. Som det "ska" vara.
Denna där jag träffar "egentligen" vet att Xet hänger här, är inte glad och han vet vår historia. Kanske stannar han kvar i kulisserna i väntan på att det sa skita sig mellan mej och Xet igen? Som det alltid gör. Jag vet att jag sårar Mr Man sjukt mkt men jag kan inte sluta knarka Xet.
...Xet är mitt gift. Som den där silen man lovar att aldrig ta igen för att sen inte kunna sluta.
Jag VET att jag utnyttjas av Xet. Jag VET att jag kommer att ångra mej. Jag VET att det här är det dummaste jag kan göra. Jag VET att han snart (vi pratar en dag eller två) kommer att lämna mej igen. Men det är ok på ngt sätt...
Och NI vet att nästa gång han kommer tillbaka till mej så får han som han vill.
Jag älskar dej...
söndag 24 februari 2013
Tjoho the knas!
Jag kan för fan inte hålla på så här längre. Hur många karlar ska jag hålla på och jonglera lixom?
Som grädde på moset kom i fredags Xet och knackade på i all sin ynklighet. Och eftersom jag är som jag är så tar jag hand om honom. Som vanligt.
"Jag träffar ngn", säger jag, "så no funny business!"
Fast det är klart att han försöker och halvlyckas. Han är ju mitt knark...
Och lika självklart så blajjar han vidare till folk som absolut inte bör veta. Fast han säger åxå saker till "folk" som är bra: att jag sagt att träffat ngn som jag inte vill göra så emot. När den infon hamnat i Mr Mans ägo och när vi sen ses så träffas är han som en lite nykär skolflicka och säger många ord om kärlek. Fast det så klart inte passar sig. Varken där och då eller ens alls.
Jag vet att det är dödsdömt med Mr Man men jag kan ändå inte låta bli att snika till mej några snabba möten med honom. Vackra, fina man. Tänk om vi inte hade gjort det här så bakvänt från början...
Aja, man ska inte älta det som varit.
Ngn frågar mej om hur jag kan släppa in och sitta här med Xet IGEN efter att han att gör som han gör emot mej och lite undrar jag väl samma sak. Bästa förklaringen jag kan ge är: Jag är trött på att kriga med honom (det tog ju bara fem år), vi har kul ihop trots allt, det är så enkelt att falla tillbaka i gamla mönster och att när ngn är skadeskjuten så tar jag hand om den oavsätt två eller fyra ben. Oavsätt vem det är och vad som hänt tidigare.
Ibland får man stryka ett sträck, vara den större personen.
Jag vet att historien med största sannorlikhet kommer att upprepa sig med Xet men grejjen är att jag faktiskt inte bryr mej. Jag investerar inte mina känslor i honom längre.
Han säger att han älskar mej och jag säger detsamma men tillägger: "Fast inte så som förut." Jag älskar honom för att han varit en stor del av mitt liv och jag gör det sjukt mkt. Jag älskar inte honom alls som jag en gång gjorde. Det här är en helt "annan sorts älska".
Mr Man vet om att Xet har hängt här i helgen. Han ifrågasätter så klart och är svartsjuk, men vet liksom mej hur komplicerat det är med ALLT. Usch, jäkla soppa!
OM, hur göra nu? Du är inte fjorton...
Fast ni som känner mej vet ju att jag på ngt bakvänt sätt gillar kaos. För jävlar vad tråkigt livet skulle vara annars... ;)
Som grädde på moset kom i fredags Xet och knackade på i all sin ynklighet. Och eftersom jag är som jag är så tar jag hand om honom. Som vanligt.
"Jag träffar ngn", säger jag, "så no funny business!"
Fast det är klart att han försöker och halvlyckas. Han är ju mitt knark...
Och lika självklart så blajjar han vidare till folk som absolut inte bör veta. Fast han säger åxå saker till "folk" som är bra: att jag sagt att träffat ngn som jag inte vill göra så emot. När den infon hamnat i Mr Mans ägo och när vi sen ses så träffas är han som en lite nykär skolflicka och säger många ord om kärlek. Fast det så klart inte passar sig. Varken där och då eller ens alls.
Jag vet att det är dödsdömt med Mr Man men jag kan ändå inte låta bli att snika till mej några snabba möten med honom. Vackra, fina man. Tänk om vi inte hade gjort det här så bakvänt från början...
Aja, man ska inte älta det som varit.
Ngn frågar mej om hur jag kan släppa in och sitta här med Xet IGEN efter att han att gör som han gör emot mej och lite undrar jag väl samma sak. Bästa förklaringen jag kan ge är: Jag är trött på att kriga med honom (det tog ju bara fem år), vi har kul ihop trots allt, det är så enkelt att falla tillbaka i gamla mönster och att när ngn är skadeskjuten så tar jag hand om den oavsätt två eller fyra ben. Oavsätt vem det är och vad som hänt tidigare.
Ibland får man stryka ett sträck, vara den större personen.
Jag vet att historien med största sannorlikhet kommer att upprepa sig med Xet men grejjen är att jag faktiskt inte bryr mej. Jag investerar inte mina känslor i honom längre.
Han säger att han älskar mej och jag säger detsamma men tillägger: "Fast inte så som förut." Jag älskar honom för att han varit en stor del av mitt liv och jag gör det sjukt mkt. Jag älskar inte honom alls som jag en gång gjorde. Det här är en helt "annan sorts älska".
Mr Man vet om att Xet har hängt här i helgen. Han ifrågasätter så klart och är svartsjuk, men vet liksom mej hur komplicerat det är med ALLT. Usch, jäkla soppa!
OM, hur göra nu? Du är inte fjorton...
Fast ni som känner mej vet ju att jag på ngt bakvänt sätt gillar kaos. För jävlar vad tråkigt livet skulle vara annars... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)